Om någon människa i vårt avlånga land

(i så fall troligen nånstans djupt i skogarna där inget bredband,

inte ens en telekabel når)

har missat att jag ska till Stockholm,

så säger jag det igen:

-Jag ska till Stockholm.

Då blir det förstås en del shoppande...

...vilket sannolikt medför en hel del promenerande...

...och till sådan gångaktivitet behövs förstås sköna skor.

Behöver alltså ett par finare promenadskor, jag har inga

som är sköna nog att gå så mycket i...

Men vad skulle jag köpa?

Till saken hör att mina fötter är korta, breda

och med en väl tilltagen hålfot.

(jag antar att Vår Herre ville spara byggnadsmaterial)

Snygga damskor, som också är breda (utan att bli långa som gondoler)

och ordentligt uppbyggda är det fruktansvärt ont om.

Skönast hade såklart varit att ta gympaskorna.

De sitter som gjutna, jag kan gå nästan hur långt som helst i dem,

men att semestra i Stockholm i grådaskiga, färgprickiga gympaskor

känns inte speciellt urbant eller världsvant...

Eller snyggt, för den delen.

Så jag har provat.

Och provat.

Och provat igen.

Men inget kändes bra.

(och de gånger det kändes bra så kändes det också kostsamt!)

Så jag började allvarligt fundera på gympaskorna igen...men:

-Nä. Det går ju bara inte!

Så... ut och leta igen.

(Tack så mycket för de två nya skoaffärerna

vi fick, i och med Nya Gallerian...)

Jag utrustade mig med skygglappar

när jag kollade prislappar, denna gången.

Visst fanns det sköna skor när jag gick upp några hundringar

i prisklass! Och snygga, faktiskt!
 

Fotriktiga skor hittade jag.

(i och med det uttalandet blev jag just 30 år äldre...)

Till sist köpte jag dessa bekväma tingestar på Eurosko:

 Ten Points brukar ofta funka bra på mina fossingar,

men jag blir så snål jämt... och bevisligen så är det så att snålheten bedrar visheten. Inte igår dock, då jag tog förnuftet till fånga och köpte en skön sko...

 ...och hålfotsinlägg. *viskar*

Näpp, nu ska tanten borsta löständerna och titta på Fråga Doktorn.

Dagens tema tillägnar jag min älskade make,

det här är hans favoritmat, alla kategorier!

Tändvätska, rök och campingstol.

Grillat förstås!

Riktiga  män har små... grillar!

 Mumma!

Husvagn och grillmat. Lyckad kombination!

Tre ynka dar för sent... skit också!

Mark Knopfler kommer till Stockholm

23:e april...

...kanske man skulle ta och stanna några dar till?

(jag lär bli ensam, skulle nog vara svårt att få med mig mitt resesällskap på den konserten)

Och ja, jag vet att min musiksmak

gör mig 20 år äldre än passet visar...

Men jag står för det.

Och jag lyssnar i alla fall inte på dansbandsmusik,

det är ju huvudsaken, eller hur?

Som en parentes kan jag säga att Mark Knopfler

och svärfar måste vara åtminstone halvbröder...

Jahaja... maken och hans vapendragare

åkte ut i skogen nånstans för att frossa i grillade korvar och poker.

Så här sitter jag då... för mig själv.

Myser och dricker te.

Och bloggar.

Helgen har varit hektisk.

Egentligen har inget speciellt  hänt,

(förutom middag med Johansson och hans familj på fredagen)

Många är sjuka,

så vi håller oss på avstånd... vore ju för tragiskt att gå och bli sjuk

så här T-minus 10 days and counting innan Stockholmsresan.

Jag tror att det var min idé att vi skulle åka...

(rätta mig om jag har fel, tjejer)

och jag har sett fram emot det så mycket, ända sen vi bokade och betalade i oktober.

Skulle jag vara tvungen att stanna hemma på grund av sjukdom

så blidde jag nog ganska bitter.

Men det ska mycket till innan jag blir kvar hemma!

Om jag ska ligga till sängs, så kan jag lika gärna göra det

på hotellrummet.

Svärmor tycker att jag låter som en gammal pensionär när jag

ojar mig för eventuell sjukdom, men det är mest för att förbereda mig utifall att...

Men nu ska jag tänka positivt!

Nästa fredag, 06:30 ska jag och en i resesällskapet lätta från marken!

Jajamän...

Då är en av tjejerna redan i luften sen en halvtimme och

en har redan sovit en natt i Stockholm...

Tillbaks till den nyss gångna, hektiska helgen:

Junior har varit riktigt i gasen.

Han är ju känd sen innan som en fartfylld liten farkost

och senaste dagarna har han slagit alla sina rekord.

Det är tur att han är så glad i alla fall!

Som en liten sol...

Tänk om han varit en arg pojke till på köpet.

Det har sprungits, klättrats, skrikits och... ja, allt!

Oavbrutet har han farit fram som en virvelvind.

Och förstört det mesta som hans tålmodiga storasyster

försökt åstadkomma...

Min make tyckte

 (och detta är på skoj, inget fall för soc, bäst att understryka)

att vi borde programmera in snabbnummer till Max (von Sydow alltså) så

att vi kanske kunde få hjälp att driva ut lite andar...

Han kan verkligen suga musten ur en ibland, den gossen!

(pojken alltså, inte Max)

Men så igår satt han på golvet och pysslade på för sig själv.

Han hade tagit skor på sig och så pekade han på

båda skorna:

"Tött-er-na" sa han, "tött-er-na"

Flera, flera gånger...

Han var så söt där han satt

och övade ord i sin egen lilla värld.

Småhänderna som pekade på skorna.

Blonda hårtussen på huvudet.

Stora blå ögonen.

Mitt hjärta blev överfullt.

Älskade pojken vår!

Och älskade flickan vår måste jag förstås också säga!

De är lika älskade båda två.

Men det är verkligen två vitt skilda personligheter!

Hon kan snart läsa... har alltid varit intresserad av bokstäver och ord.

Alltid tyckt om att lyssna på sagor. Har alltid varit och är fortfarande rädd för traktorer och sånt som låter...

Han är måttligt intresserad av att lära sig prata,

man kan inte locka honom till att säga ord.

Eller jo, fast bara storasyster har den förmågan.

Bara hon nu håller sig till inte-så-fula ord)

Han orkar inte lyssna mer än två minuter på en bok

men tjuter av glädje för minsta lilla motordrivna fordon han ser.

Ja... de är fascinerande. Helt enkelt.

Oj, nu har jag pladdrat på för länge.

Ska sluta innan ni somnar av leda.

Natti, natti!

PS. Nya länkar i länklistan!

"Du har väl reflex?"

Visst känner du också igen frasen?

Din mamma upprepade den som ett mantra genom din barndom.

I skolan delades det ut kattögon som det delas ut kondomer på

Piteå Dansar och Ler.

(Och ändå hade du aldrig reflex när du gick hem...)

Reflexer är bra! De fyller en viktig funktion

och även jag kommer att tjata på barnen om att använda dem...

Men som med det mesta så brakar sundheten iväg...

Plötsligt räckte det inte  längre med en nalle med snöre

och säkerhetsnål.

Nu behövdes det dessutom en reflex i  byxbenet. Clipreflexen.

Modellen var engångs; de fanns aldrig kvar när man kom hem...

Sen skulle man också ha en självlysande fjädersak runt arm eller ben.

Den sprättade i regel iväg och försvann även den som en projektil i mörkret... för att aldrig hittas igen,

i alla fall inte av den rätte ägaren.

(Ev. kan denna modell ha orsakat ett visst mörkertal (!) av kroppsskador.)

Till sist kom den då. Den ultimata lösningen. Var mans frälsare i mörkret:

Reflexvästen.

Knallgul. Otymplig. Och framför allt: Ful!

Ihärdigt signalerade den att

en hysterisk fiberknaprande motionsfanatiker med stavar var i antågande.

Eller ett knattelag på barmarksträning.

"Inget mörker, inga bilar och inget ösregn stoppar oss"

Utvecklingen (eller förfallet) gick snabbt.

Nu har nästan alla som trafikerar vägarna medelst apostlahäst en egen väst och den som ingen har

är en usel smitare och säkerhetsrisk.

Utanför västgemenskapen.

Nu duger inte längre den hederliga gamla dingelreflexen.

Inga clipditon eller påsydda band heller.

Och ve den syndare som går utan väst i dagsljus!

Nästa steg då?

Ropen skalla - Vägverkets jackor åt alla!

Pärlan är såld!

Dock inte till Häxan Surtant som var här och skambjöd

och som dessutom var skamligt otrevlig.

Däremot till en trevlig sjuksköterska som jag tror

var ute efter lite semesternostalgi...

I veckan har det ringt som tusan på vagnen,

men jag har inte velat ta bort annonsen förrän

affären var klar.

Jag tackar Kaben för en trevlig tid

och hoppas nya ägaren kommer att ha glädje av vagnen.

Fast lite sentimentalt är det att lämna ifrån sig det stora

pimpningsprojektet.

Nåväl... jag tröstar mig med den här:

(inte exakt den här... har inga bilder än, men *viskar* stal några på nätet)

 Den ser ut precis så här, om än lite mer matt i lacken.

Hobby Prestige 545, 1987 års modell.

Nytapetserad för dagen.

Farsgubben håller på att bygga om barnkammaren

så att vi får fyra sovplatser (två våningssängar)

Och så blir det heltäckningsmatta i den.

 Låter kanske lite konstigt, men vi vill inte ha några lösa mattor.

En mjuk, tjock matta isolerar ju dessutom en del...

Skönt för fossingarna!

Tänker sy enfärgade gardiner... som ni ser på bilden så

passar inte mönstrade tyger till de ordentligt mönstrade dynorna.

Återkommer med bilder!

Grattis bloggen på ettårsdagen!

Gaaah! Nu fick jag lite resfeber plötsligt.

14 days and counting...

Oj vad vi ska ha trevligt!

Mycket shoppa. Mycket mat och dryck.

Soooova till nio. Minst.

Jag har en massa saker som jag ska låta bli också:

-Gå på museum.

-Gå på Livrustkammaren.

-Gå på droger.

-Gå på sunkiga offentliga toaletter.

-Gå vilse.

Och så måste jag gå i karantän så jag är frisk

när vi ska åka!