Ett mycket litet djur i Vår Herres hage...

Äntligen barmark, äntligen värme, äntligen små gröna grässtrån vid husväggen!

Med våren tinar också alla bortglömda projekt fram: Måla färdigt huset, bygga nytt sovrum, ta bort fula och assymetriskt placerade buskar... men det är kära besvär efter en lång och mörk vintern!

 När huset är klart ska jag lägga in före- och efterbilder! Man tror inte att det är samma hus som vi köpte för fem år sen. Nu kan man ju undra hur sjutton vi kunde köpa den gamla fulblåa skokartongen...

Nu ska här sovas! Har jobbat natt. Har haft äran att jobba med Lilla My! Händer inte så ofta nuförtiden, tyvärr... men det är hjärtligt roligt när det väl blir av.

Skickar en blomma som jag fixat till i MGI Photosuite 4. Bästa fotoprogram jag provat, kan rekommendera det, finns massa funktioner som är lätthanterliga!

Vet inte vad det är för blomma, morsan har odlat den. Tyvärr ärvde jag varken intresse eller gröna fingrar...

Palt är inte allt! Det är namnet på den kokbok som Piteå Kommun gav oss anställda i julklapp för ett par år sedan. Så sant, så sant: -palt är inte allt, det finns tusen andra saker i norra landsändan som också är unika i sitt slag, även om jag understryker att betydelsen av en riktigt rund och god palt inte får underskattas…TV, radio och tidningar älskar att driva med Norrland och vår tydligen så speciella befolkning. Parodierna stämmer inte vidare bra överens med verkligheten, tycker i alla fall vi som har vår själ förankrad vid midnattssol och hjortronmyrar. Men det känns lite jobbigt att man fortfarande, år 2007, tror att vi är tröga, omoderna och slashasiga. Och eftersom Svea Rikes befolkning från Sundsvall och söderut, ändå aldrig kommer att medge att merparten av oss härdade nordbor varken snusar, kokar brännvin i potatiskällaren eller går klädda i orange, noppiga Helly Hansentröjor, (eg. Vistträsk-kostym) så tänker jag bre på fördomarna ännu lite mer, genom att beskriva några av de viktigaste attributen som gör Norrland till just Norrland. Dagens avsnitt: Renen (Rangifer Tarandus)Det talas ofta om att det strosar älgar, renar, till och med isbjörnar på gator och gårdar här uppe. Och det kan väl äga sin riktighet, med undantag för isbjörnar förstås. Både älgar och renar kan man träffa på emellanåt, inte så ofta älgar, men däremot renar. Och de är, vill jag påstå, riktigt dumma djur, som saknar både förstånd och omdöme. (Här hade jag kunnat dra en svidande elak parallell mellan djuren och dess ägare, men risken är stor att jag då skulle bli dragen inför sametinget…) Hur som helst; renar som inte håller till i sin rätta miljö, alltså i skog och på fjäll, brukar vanligtvis träffas på i trafiken. Renar gillar salt. Vägverket Norr har ett stort överskott på just salt, som de försöker göra sig av med genom att hälla ut lite här och där på vägarna. Det har renarna fått nys om, och därför står de gärna mitt i vägbanan och slafsar i sig salt i godan ro. När en bil är på väg emot dem, tittar de upp lite förstrött, slickar sig om mularna och börjar i bästa fall röra på sig. Men inte åt sidan, ner i diket, som man kan tycka vore säkrast för deras egen skull. Nej, för det vore väl synd att få lingonris eller snöloppor mellan klövarna. Istället lullar de mållöst på i sakta mak, ett par meter framför stötfångaren. Man provar att köra om, men svänger man ut, så brukar också renarna svänga ut. Man honkar på signalhornet tills fingrarna vitnar, men Rudolf och hans många vapendragare tar ingen notis. De är döva efter år av långdistanslopp framför Svea Skogs timmerbilar, vars signalhorn brölar i upp till tvåhundra decibel. Så att försöka tuta renarna av vägen är lönlöst. De fortsätter obekymrat framåt, flackar impulsivt kors och tvärs, galopperar med sina små pinnben, viftar på de ynkliga anlagen till svansar och bajsar lite här och där av bara farten. Allt man kan göra är att krypköra bakom dem till dess de hamnar i andra körbanan och får följa med snöplogen in till stan…Till dig som brukar gnälla över trafikkaoset på infarterna till centrala Stockholm vill jag ta tillfället i akt och hälsa dig välkommen till Norrland! Då ska du få nöjet att prova trafikskola av den grövre kalibern: Måndagmorgon i november, då solen inte går upp på hela dagen. Åtta minusgrader, underkylt regn, den fria sikten genom vindrutan är stor som en tjugokronorssedel. Fläkten funkar bara på läge tre, och låter som ett reaplan. Man är sen till jobbet och måste köra drygt två mil innan man är där. Stressen gör att blodtrycket stiger så att det blir små vita prickar i synfältet… och så träffar man på renarna förstås!För det är just såna gånger de illvilliga pälshögarna poppar upp som svampar ur jorden, redo att ställa till förtret för även den mest tålmodige trafikant. Klarar du den uppkörningen med hälsan, förståndet och körkortet i behåll, så kommer du i fortsättningen att tycka att det är en tillvarons guldkant att få köa på Essingeleden.Skulle du råka köra ihjäl en eller ett par renar, så behöver du inte misströsta ändå. Kasta dem bara i bagaget och ta med dem hem. Död ren smakar nämligen utsökt i pitabröd med sallad och dressing.

Så här ser vår dotters lilla kök ut sen det äntligen blev färdigt.Mickispisen (som turligt, men ovanligt nog är vit! De brukar vara röda) köpte jag på loppis av min gamla träslöjdslärare. 80:- kostade spisen.Det blå kaklet satt i vårt kök när vi flyttade in. Vid renoveringen sparade vi en del, tvättade upp och använde till lillköket.Luckorna är av mig och maken egenhändigt snickrade och målade.Inte så perfekt kanske, men vi är ju amatörer.Knopparna på luckorna är från Indiska.Hyllan ovanför spisen: IKEA.Kranar, pip och ho (som är en vanlig rostfri bunke) plockade jag ihop på Reprisen återvinning. Tror jag betalade en femtiolapp för allt. Bänkskivan av björk blev över när vi renoverade.Och lilltjejen älskar sitt kök! Många är de soppor, grytor, sockerkakor som lagats där. Idag har hon bjudit på jordgubbssaft. Hon delar med sig av receptet:fem stycken jordgubbarfem kilo sockersex liter vattenHon är bara för söt!

Feministrörelsen skulle älska oss, mig och min man! Hos oss finns inga spår av kvinnofällor eller ojämställdhet. Medan jag tapetserar, målar om, klipper gräs, så tar min man hand om barnen, disken och de stackars blommorna som alltid balanserar mellan liv och död. I min vård klarar sig inga krukväxter, inte ens kaktusar. Jag tjänar bättre än maken, och har ägt fler bilar än vad han har gjort. Jag har dessutom tvättat fler bilar än honom, både mina egna, hans och numera vår gemensamma.Jag dricker öl och kollar hockey, han sippar Cosmopolitan medan han lagar utsökt Boef Borgignon.Det sista var lögn, riktigt mycket lögn. Har aldrig druckit öl i hela mitt, än mindre har han druckit Cosmopolitan. Och så är jag måttligt road av hockey. Tanken skenade iväg lite, och jag kunde nästan se mig själv framför 37-tummaren, skråla och skräna i nätbrynja och Sverigekeps…(min man skulle älska mig i nätbrynja)Nåväl. Det är förvisso så att det är jag som klipper gräs, och tapetserar. Har både lagt golv och satt upp tak, med min arbetsamme men grinige farsa som hjälp. Men jag kan använda tvättmaskinen också, och dammsugaren har jag körkort på, efter att ha övningskört dagligen de senaste åren, över LEGO-bitar, halvätna bullar och intorkade makaroner. Det har då inte gubben gjort, så mycket är säkert.Min man, å andra sidan, är världsbäst på att diska. Bara det gör att jag älskar honom lite mer. Han tvättar ofta, och har räddat våra blommor från uttorkning mer än en gång. Fortfarande glömmer han dem också, det händer, men hängde det bara på mig så skulle vi vara tvungna konvertera till plast.Men gubben, han kan en massa typiskt manliga saker också, som jag inte har en aning om hur man gör, och som jag inte har något som helst intresse av:Han kan byta olja i bilen, han vet hur man använder ett spärrskaft, och sist men inte minst:Han kan backa med släp! Det är manligt, det! Tur, i vilket fall, att vi är olika, för det finns hushållsgöra som jag bara avskyr. Här följer min fem-i-topp-lista över hemarbete som jag gladeligen skulle överlåta till nån annan om jag hade råd:1: Tömma diskmaskinen. Det är det absolut värsta jag gör. Jag vet aldrig var sakerna ska ligga, och hur än jag gör så ryms de ingenstans. Och ryms de, så går inte lådorna att öppna sen. Vilket i sin tur betyder att jag får skäll av gubben.2: Diska. Slabbiga grytor, solkiga glas. Och en massa slask i diskhon. Vem har lagt dit det? Jasså jag, jaha, hade jag ingen aning om.3: Vattna blommor. Ibland hör jag nåt som piper och gråter, lite uppgivet, med svagare och svagare livsande. Har inte lokaliserat ljudet än, men jag tror att det kan vara fredskallan i sovrumsfönstret.4: Stryka. Brukar låta bli i möjligaste mån. Undantagen är: gardiner, dukar, skjortor. Har en arbetskamrat som älskar att mangla (!) Hon har en mangel istället för en TV i sovrummet. Tänker skicka dit alla våra lakan. Det är väl kul att kunna glädja nån.5: Laga vardagsmat. Värst är egentligen inte själva lagandet, att komma på vad man ska laga är värre. Fast å andra sidan, ungarna vill ju ändå bara ha plättar och makaroner, så: varför bry sig?Bubblare: Stiga upp med ungarna tidigt på morgonen. Räknas inte som hushållsarbete, får därför inte plats på ordinarie lista, men måste ändå uppmärksammas på grund av att det upprepas varenda dag. Hur gamla är barn när de upptäcker värdet av en lång skön sovmorgon?

Jaha, då var påsken firad och klar. Med anledning av mitt föregående inlägg, så är det väl inte för mycket begärt att jag lämnar en rapport över hur det verkligen blev till slut. Och kanske, kanske överdrev jag i föreg. inlägg det negativa lite, lite grann... Över lag har vi haft det jättetrevligt! Betyg från - (minus) till max fem +:Vädret: +++Kunde varit soligare och mindre blåsigt, men Vår Herre ska ha en eloge för det hårda föret på sjön, och den torra snön som i förlängningen betydde torra kläder och varma, glada barn.Barnen: +++++Åh, vad jag älskar dessa ungar! Goda, glada barn. Dottern har njutit av varje stund: kompisar, bobåkning och mys i stugan. Sonen har skött sig exemplariskt, trots orörligheten i jättemycket kläder.Maken: +++++Älskade gubben min! Barnens underbara pappa. Han och lilla gumman var helgens radarpar. Dessutom hade han den goda smaken att inte nämna något om de stressade, hysteriska utbrotten jag hade innan vi åkte. Svärföräldrarna: ++++(+)Som alltid världens bästa farmor och farfar! Med ett engagemang som imponerar.Också världens bästa föräldrar/svärföräldrar, som jag och maken uppskattar mycket. Drar av ett fjärdedels plus för väl menad omtanke som blev lite för mycket, ett par gånger. Övriga sällskapet: +++ Drar av två plus för att jag saknade några personer. Annars hade det varit perfekt. När släktens alla stugor är fulla, då är vi många och det är så fantastiskt kul!Påskgodiset: - (se bild)Lika delar socker, stärkelse, syntetisk färg och dito smak.Kan aldrig vara hälsosamt. Äter man av det där så lyser man i mörkret. Huga!PMS-faktorn: - Usch! Jag har trots allt hållit mig i skinnet, men när det är ett kvartal sen sist, då blir PMS:en extra påtaglig. Sabla PCO. Bensodiazepiner borde vara en mänsklig rättighet såna gånger. Till de runt om.Avsaknaden av TV, radio och elektricitet: +++++Det var underbart när det var så tyst att man kunde höra flugornas promenad över dassfjölen.Annat: Måste buga mig djupt och tacka min bästaste bästa vän för att hon gift in sig i andra ändan av den här stora släkten, och därmed också har tillgång till stuga där uppe varje påsk. E.V, vad skulle jag göra utan dig!?Nu längtar jag tills det är sommar, då svärföräldrarnas stuga kommer till sin fulla rätt. Maken har önskat sig en tvådagars barnpassning av barnens farmor, i födelsedagspresent, så att vi kan fara dit och fiska abborre i juli...